Familjen Werner

Familjen Werner

Om bloggen

Välkommen till vår familj!Här delar vi med oss av vårt liv och vår vardag. Ta det för vad det är. Desto roligare blir det om du har lust att dela med dig av din vardag! Må så gott!

Hur mycket kärlek kan man känna?

GraviditetPosted by Camilla Mon, March 07, 2011 20:43:52

Nu när vi väntar på att vårt nästa troll ska komma till vår familj så dyker det upp alla möjliga djuplodande funderingar och en av dem är; kan man älska alla sina barn lika mycket?

Jag är fortfarande nykär och galet förälskad i Leo så att jag blir lite orolig om det finns någon kärlek kvar för ett till barn. Kommer jag att kunna älska och vara lika kär i vårt andra troll så som jag är för Leo? Jag trodde att denna nyförälskelse skulle gå över efter ett år men så blev det inte. Jag blir bara mer kär i Leo för var dag som går.

Självklart kommer jag att kunna älska vårt andra barn lika mycket. Det fattar även jag. Jag skulle nog gå till världshistorien om jag bara skulle älska det ena barnet och inte det andra. Men tanken och funderingen har dykt upp ändå. Beror det på att ens barn får en att känna mer kärlek än vad man någonsin kunde tro att man kunde känna? Eller är detta bara en bieffekt av graviditetshormonerna? Självklart är jag kär i min lilla gubbe men jag tror att även för honom så kommer Leo på första plats och jag på andra (förhoppningsvis). Och i denna konstellation ska vi klämma in en till som man ska älska och vårda ömt och i dessa tankar växte funderingen fram om kärlekstunnan har något botten. Ni som har fler barn, vad säger ni?

Massa frågor och funderingar och inga svar, det är väl en sådan dag idag där jag haft för lite att göra och för mycket tid att fundera….ok, jag stänger av datorn innan det här blir för djupt och jobbigt.


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Camilla Tue, March 08, 2011 14:11:28

Tack för att du delade med dig av dina funderingar Anna! Det är alltid lika spännande att läsa och höra hur andra, i liknande situation, tänker och känner. Jag känner igen mig i dina rader om en lättare depression. Det hände även mig när Leo kom. Tack å lov i lättare form och jag tror att det vart ett resultat av den enorma och fantastiska omställning man går igenom när man föder fram sitt barn. Sedan fick jag, eller Leo beroende på hur man ser på saken, aldrig igång amningen vilket slog mig hårdare än vad jag trodde att det skulle göra......

Även om jag vet att jag självklart kommer älska vårt andra barn lika mycket som Leo så värmde det gott att läsa dina rader om känslorna för Tobias och David. Log i hela kroppen av din beskrivning :)

Nu hoppas jag att trollet som alla pratar om ska titta ut vilken dag som helst. Jo jag vilar, kanske lite för aktivt :) Så det är nog dags att få fart på mig så att det blir lite liv i luckan igen.

Posted by Anna (Tobias och Davids mamma) Tue, March 08, 2011 11:58:50

Jag känner igen funderingarna! :-) Och jag tror du är inne på något när du skriver om att barnen får en att känna mer kärlek än man trodde var möjligt. Så känns det i alla fall. Hur trött och sliten och sur och arg man än är så kan de här två människorna vända alltihop till ett potatismos av kärlek utan att man fattat hur.

När Tobias föddes grät vi föräldrar och jag fullständigt knockades av den enorma kärleken som bara hände i mig. Mitt liv blev oerhört många gånger rikare det ögonblicket.
När David föddes grät vi också av lycka - vi fick äntligen äntligen möta honom och herregudsåfinhanvar! Men lite senare dippade jag ned i en lätt depression och det var svårt att känna den där dundrande enormt stora känslan som jag kände för Tobias. Men det gick ju över tack och lov. Nu, herregud vilken skillnad, nu är jag dödskär i David - herregud, nästan så mycket att jag skäms ibland, för han måste ju bara vara det mest underbara barn som någonsin existerat... :-))) Jag blir kärleksmosig så ofta att det är ett under att jag kan tänka sammanhängande tankar.
Och vet du vad?
Det är precis så det känns med Tobias också. Jag satt härom dagen och iakttog honom lite i smyg när han höll på med play-doh och blev nästan gråtfärdig av stolthet och kärlek över hur väl han är sammansatt och hur duktig han är. Hans små händer som jobbar med finstilta grejer och hans resonerande kring livet och allt annat.

Det är stort med barn, något annat kan jag inte säga! :-)

Hoppas det går fort nu, sista dagarna. Att du får vila mycket och längta mycket. :-)